I dag var det synd om Lukas. En halvtimme innan skoldagen var över ringde det i min mobil. Det var Lukas fröken som berättade att min son hade bajsat på sig. Hon bad mig att ta mig dit så fort jag kunde för att byta på honom. Som tur var hade jag hämtat Eira lite tidigare än vanligt och var redan på väg till skolan.

När jag kom fram släpptes jag in av skolans vaktmästare och alltiallo, Pepe. "Vad bra att du kom så snabbt, han är ledsen", sa han. Alla treåringar var på väg in i klassrummet efter att ha varit ute och lekt, och min son stod i ledet och höll handen för rumpan och grät stora tårar. Det är första gången sen han slutade med blöjor som han bajsar på sig.

"Han är nog lös i magen", sa fröken. Ingen hade tittat efter eller försökt göra något åt saken. Jag vet hur det fungerar så det var ingen överraskning men fy. Eftersom jag redan var på väg till skolan så hade jag inte med mig några rena kläder och vi skulle hämta Viktor, på en annan skola. Jag fick ta in honom på toaletten, dra av honom byxor och kalsonger, slänga kalsongerna i en papperskorg och försöka göra rent honom så gott det gick. Allt vatten är avstängt för barnen på grund av svininfluensan så det var inte helt lätt att få bort skiten.

När vi väl var klara gick vi den lilla biten bort till Viktors skola. Lukas var nu nöjd och stolt över att traska omkring utan kallingar. Han berättade vitt och brett för alla som ville höra att han hade bajsat på sig. Det var skönt att han tog det så bra för jag kände mig inte riktigt lika entusiastisk.

Ska det verkligen behöva vara så här? Jag förstår att det är ont om personal och att det är många barn, men jag har svårt att tänka mig att sånt här händer särskilt ofta. Kan man inte få stoppa ned ett ombyte i väskan och veta att fröknarna fixar en nedbajsning? Det blir ju en sån stor grej när mamma eller pappa måste komma och hämta.

Ja, ja, skitsamma, Lukas var bara ledsen en liten stund så det är kanske inte så farligt ändå.